Hur mycket pengar kommer man totalt att lägga på blöjor? Vill inte veta!

Hur mycket pengar kommer man totalt att lägga på blöjor? Vill inte veta!

Tog bara två månader innan man trillade dit och blev en sån där som man tidigare tittat lite snett på. En sån som, utan att vara det minsta blyg eller kräsmagad, helt ogenerat pratar skit med andra småbarnsföräldrar. Och då i ordets egentliga mening; man pratar om bajs. Frekvens, mängd, tider, färg, konsistens, form och alla övriga tänkbara och otänkbara parametrar man kan applicera på ämnet. Tidigare, innan man själv blev välsignad med en egen liten bajsfabrik, och hamnade bredvid ”skitpratare” på t ex ett fik, i ett flygplan eller i kön på systemet fick jag alltid lust att fråga om det inte fanns andra saker som var mer intressanta att prata om gällande sitt barn än just avföring.

Så här med facit i hand kan jag dock, för alla som inte blivit föräldrar, med stark och klara stämma proklamera att; bajs är viktigt (skitviktigt…). Nästan så att jag skulle kunna drista mig till att säga att bajs fanimig är A och O när det kommer till både bebisars och småbarnsföräldrars liv och hälsa. Så rudimentärt och basalt kan det faktiskt vara. Frånvaron av bajs kan, på riktigt, vara grymt ångestframkallande. Att efter ett drygt dygns total avsaknad av det, äntligen, både få höra ljudet av och även doftmässigt bli uppmärksam på att det återvänt, är lite som balsam för själen. Valium i bajsform för en orolig förälder.

Egentligen är det väl kanske inte heller själva den fysiska substansen som är intressant, utan mer ur ett filosofiskt, metafysiskt perspektiv. Lagom mängd bajs i blöjan, med väntad konsistens, doft och färg, under hyfsat regelbundna tider är ett bra tecken. Ett tecken på att den lilla kropp som producerade avskrädet, i alla fall på ett plan, är frisk och kry. I och med det hålls samtidigt föräldrarnas mentala och själsliga hälsa på en nivå vid vilken inga kemiska substanser eller KBT behövs för att de ska fungera normalt.

Så; sammanfattningsvis tycker jag kopplingen ser ut så här: hyfsat bra bajsrutiner = hyfsat fungerande matsmältning = hyfsat friskt barn = hyfsat lugna föräldrar. Och som hyfsat nybliven småbarnsförälder tycker jag att just ”hyfsat” är ett rätt bra resultat. Men; jag jobbar oförtrutet vidare mot ”super”. Tänk bara superbajs, supermage, superbarn, superpappa…

Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

För att inte skrämma alla andra nyblivna eller blivande föräldrar tänkte jag inleda så här:
Att resa med bebisar är faktiskt riktigt enkelt. Kanske jag sticker ut hakan lite här men för oss gick det verkligen skitsmidigt. Det är ganska basala behov som måste tillgodoses för att saker ska flyta på och barnet vara nöjt. Mat, sova, göra sina behov och sträcka på sig lite ibland. That’s it liksom.

Så funkade det också större delen av hemresan från ”the semester from hell”. Till strax innan mellanlandningen i kommersens Mekka – Birsta utanför Sundsvall. Plötsligt lite kink i babyskyddet, vilket oftast betyder hunger, så sambon valde att ge lite ersättning i stället för att behöva stanna och amma och fastna i rusningstrafiken. Gick fint. Att äta Semper ersättning i en lång bilkö i Njurunda; inga problem.

Ankomst till Birsta, snabb urlastning för att ”ta ett varv” och so far, helt lugnt. Efter cirka sju minuter börjar det gnölas lite i vagnen. Trygga över att det erfarenhetsmässigt – jo tjena, erfarenhet efter sju veckor – snart kommer bli lugnt fortsätter vi rundan inne på husgerådsavdelningen. Ljudet från vagnen blir dock alltmer påtagligt och återigen lutar vi oss på den massiva erfarenhet vi skaffat oss och plockar upp dottern ur vagnen. Att bära och vyssja lite en stund; det funkar ju alltid…

Då inte heller det ger någon riktig effekt blir slutsatsen att det är mer mat som krävs så vi går för att ta hissen upp till restaurangen där det finns både skötrum och soffor. I samma ögonblick som hissdörrarna går igen kommer skriket. Det där skriket som man inte kan förstå kan komma ur den 4.5-kiloskrabat man har i famnen. Ett skrik som skulle kunna bero på att någon stuckit en glödgad, rostig och slö kniv rakt i magen på henne. Hissdörrarna öppnas igen och vi kliver rakt in en överfull Ikea-restaurang. Med en högröd, totalt primalvrålande baby.

Kallsvetten börjar pärla fram i pannan samtidigt som blicken sveper över lokalen på jakt efter en sittplats. I en soffa (kanske en Karlstad?) i ett hörn finns det plats så vi tar sikte på den. Skriket skär genom både märg och ben, genom bakgrundssorlet i restaurangen och överröstar samtidigt Ikeas kundradio. Ner i soffan, barn till bröst… nu då, blir hon lugn? Nopes, istället vrids volymen upp ytterligare och närmar sig smärtgränsen även för de vid bordet intill. Vad fan gör vi? Vad har hänt? Har hon blivit getingstucken, råkade vi bryta ett finger på henne när vi tog på koftan eller har hon blivit besatt?!

Nu börjar verkligen paniken komma. Minuter känns som timmar, folk i restaurangen tittar med den där blicken som både säger ”stackars barn” och ”vad fan har ni gjort med barnet” och inget hjälper. Ska vi ringa ambulans? Men vad säger man när de frågar vad som hänt?! – Ingen aning, jag är ju bara förälder!

Efter en dryg kvart av avgrundsskrik börjar orken tydligen ta slut för den, vid det här laget både knallröda och dyblöta, lilla tjej som hänger över min sambos axel. När ytterligare några minuter passerat upphör gråten och hon somnar. Därefter sover hon i en dryg timme medan vi, fortfarande lätt paralyserade, småspringer förbi soffor, sängbord och golvlampor och glömmer hälften av det vi planerat inhandla. Och när hon sedan vaknar igen i bilen är allt som vanligt. Inte tillstymmelse till panikskrik.

Var det ersättningen som gjorde det eller var det något helt annat? Sannolikt kommer vi aldrig få reda på svaret men en sak är säker; det kommer ALDRIG köpas någon ersättning från Semper igen.

Ever.

Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Äntligen tillbaka, i både fysisk och virtuell form så att säga. Tillbaka i vardagen efter en semester till största del bestående av att ”bara vara” på hemmaplan samt en veckas flängande runt om i Sverige. En vecka som såhär i efterhand ofta benämns som ”hell week”, ”semestern vi gärna glömmer” alternativt ”vi hade inte ens tur med vädret”. Samt att Superpappa även är tillbaka i cyberspace efter en del tekniskt strul.

Och vad var det som var så hemskt med den där semestern då? Ja, en hel j*vla del! Men, för att slippa tråka ut någon med detaljerade beskrivningar av exakt vad som både kan gå fel och sedan också gör det under en veckas ledighet kommer här en snabb sammanfattning:
försenad avresa, bilkörning i spöregn, dimma och mörker, matförgiftning light, efter 55 mils körning – bilras cirka 15 km från närmaste ort, krypkörning till närmaste ort för att hyra bil, ingen bil tillgänglig i närmaste ort, fortsatt krypkörning till näst närmaste ort, bilhyra, ompackning, bilkörning, fortkörningsböter, mer regn, resa med biltrailer 48 mil för att hämta rasad bil, verkstadsbesök, mjölkstockning, feber, verkstadsräkning etc etc.

Ja, som sagt. En tripp vi sannolikt kommer att skratta åt om något år. Men; i samma ögonblick som jag ser polisen, med laserpistolen i handen, ta ett snabbt skutt ut i körbanan och frenetiskt börja signalera ”sväng av vägen”, i det ögonblick jag inser att: fuck, det är mig han vinkar till, då jag uttalar orden: jaha, då blir det böter också, just då säger sambon från baksätet: nej fan, jag orkar inte det här, nu börjar jag gråta.

Men ingen grät. Istället log vi av skadeglädje över att cirka 90% av övrig passerande trafik också blev invinkade och med skam i blicken fick öppna fönstret och erkänna för farbror poliskonstapeln att; jo, det gick kanske lite fort. Men; jag har körkort och är nykter. Än så länge.

Summa summarum: Vi tog oss till slut, efter vissa vedermödor, både till och från Värmlands inland. Och den känsla som uppfyllde både kropp och själ i samma ögonblick som vi parkerade utanför huset hemma var en blandning av lättnad, skam och eufori – precis som det ska vara efter en semester.

I nästa inlägg kommer en mer detaljerad beskrivning av mitt första ”moment of terror” som förälder. Och ja, det inträffade också under hell week.

Äntligen igång igen.

Duh

”Men fuck, jag glömde att spana in den rosa elefanten när de bytte på mig senast, hoppas den är kvar.”

Då passerar vi snart två veckor hemma och något av en rutin börjar kunna anas mellan blöjbyten, amningar och sovstunder. Eller rättare sagt; det är just i de sakerna vi eventuellt kan skönja tillstymmelse till dygnsrytm i. Och lite kortfattat ser det just nu ut så här (schemat går från 12.00 till 12.00):

12.00 – Äta. En rejäl måltid för att palla eftermiddagens äventyr (som till största del består av att sova, bajsa, vara vaken en liten stund, bajsa lite igen och sedan är energin slut och det är tajm för mer mat)

12.45 – Sova. Gärna somna i mammas eller pappas famn men både vagnen och den hemsydda/-gjorda babyliften från 1978 funkar. Allt beror på nivå av paltkoma (bröstmjölkskoma) och visuell stimulans. Ju mer saker man kan titta på desto längre innan ögonlocken inte går att hålla upp.

15.20 – Vakna + äta. Ofta ett lite panikartat uppvaknande. Kanske beroende på att hungern gör sig påmind i exakt samma ögonblick som medvetandet återkommer. Här gäller det för mamman att vara snabb att få fram maten annars brukar vår dotters ansikte ganska snabbt övergå från att vara gulligt och charmigt till att bara bestå av ett stort hål, två smala ögonspringor och en liten näsa däremellan. Färgen brukar också rätt snabbt gå från gulligt babyrosa till magenta.

17.10 – Sova. Efter en kort vakenperiod med minst ett blöjbyte är det dags för mer sömn.

19.20 – Vakna + äta. Kvällsuppvaknandet brukar inte vara lika dramatiskt som eftermiddagsditot. Här kan det börja med lite bensprattel, grymtljud, pipanden och ”kvitter”. Givetvis är det mat som står på schemat. Och att bajsa. Gärna på skötbordet. Efter att blivit tvättat, insmord och nästan fått på sig en ny blöja. Och ibland mer än en gång. På skötbordet alltså. Och därefter på med pyjamasen.

20.10 – Sova. Kvällssovningen kan variera lite i längd men precis som vid efterlunchluren är det skönast att somna i någons famn. Eventuellt lite slappt hängande över pappas mage.

22.10 – Vakna + äta. Dygnets sista vakna period brukar kunna bli den mest vakna. Ligga och titta, försöka rulla runt, joddla, brottas med sig själv, peta sig själv i ögat, munnen, ögat igen och därefter nypa sig själv rejält i kinden (typ – ”men oj så stor man blivit då”). Därefter är det dags för kvällsätningen, en utspisning som rätt snabbt kan övergå från frenetiskt ätande till precis lika intensivt sovande. Efter kvällstoalett, som oftast utförs under den vakna perioden, är det sen dags för nattsovningen.

00.35 – Sova. Nattsovningen är den i särklass längsta under dygnet och har hittills (peppar peppar) förflutit utan större problem. Nästan så att vi fått irriterade blickar och syrliga kommentarer från bekanta med barn när vi berättat att hon ofta sover från typ midnatt till framåt femtiden, äter en kort och effektiv måltid och sedan sover vidare till framåt halv åtta. Well, vi kommer säker att få igen det senare så vi passar på att njuta nu.

05.15 – Vakna/äta. Som sagt; kort och effektiv ätning i max 15 minuter sedan tillbaka i sleep mode. Klämmer även in ett blöjbyte här och det brukar få göras på en väldigt avslappnad (i det närmaste sovande) tjej.

07.45 – Vakna/äta. Frukost, blöjbyte och påklädning. Här brukar det också följa en ganska lång vakenperiod där det inte är så jävla roligt att ligga ner. Att bli buren och pratad med, få titta ut genom fönstret, att ligga på skötbordet och spana på den psykedeliskt mönstrade rosa elefanten (jo den finns på riktigt) eller sitta i babysittern och titta på när mamma och pappa äter frukost är sjukt mycket roligare än att ligga ner.

10.15 – Sova. Förmiddagsluren där även pappa och mamma försöker sova lite. Vilket brukar gå rätt dåligt då det alltid finns något man försöker hinna med att göra just här.

Så kan det alltså se ut; schemat för en tvåveckorstjej i Norrlands kustland.

Hemkomna, trötta och rätt nöjda. Är alltså den nyfödda som ligger på mitt bröst, inte den som sover vid sambon.

Hemkomna, trötta och rätt nöjda. Är alltså den nyfödda som ligger på mitt bröst, inte den som sover vid sambon.

Har blivit lite mindre bloggande de senaste dagarna och anledningen är såklart att det numera finns saker som är betydligt roligare än att sitta framför datorn. T ex att byta blöjor, torka kräks, bli kissad på och byta blöja igen. Och bara sitta och titta. Alltså, på riktigt – och det här låter konstigt, det tyckte t o m jag tills för cirka en vecka sedan – det går att spendera timtal med att bara titta på det där lilla knytet. Helst när hon sover.

Man tittar på ansiktsuttryck, på fingrarna, på håret. Man tittar på fötterna, på näsan och på öronen. Och man luktar. Och tittar igen. Och luktar. Och känner den villkorslösa och totalt okontrollerbara kärleken fullkomligt översvämma en.

Då var i alla fall den första veckan avklarad – vi firade med hummer, skumpa och tårta i natt kl 3.40 – en vecka som jag redan nu har lite svårt att komma ihåg. Iaf vilken dag man gjort vad och vilken natt vilka saker hände. För mor och barn blev det till att börja med 48 timmar på BB och för den nyblivne fadern ganska många timmar där men övernattning på hemmaplan.

Känns faktiskt rätt konstigt att behöva åka hem och lämna sambo och pinfärsk avkomma med okända på en sjukhussal istället för att få sova tillsammans de första nätterna. Plats- och personalbrist är såklart ett problem men jag tycker, och nu uttrycker jag givetvis detta i egen sak, att förstagångsföräldrar borde prioriteras när det gäller övernattning för partners.

Väl hemkommen första kvällen lade jag mig på sängen och skickade ett kort meddelande till sambon, slocknade därefter direkt, med kläderna på uppe på sängen. Vaknade tio timmar senare i samma ställning som jag lagt mig och var osäker både på var jag befann mig och vad som hänt.

Så här några dygn senare börjar saker att landa så smått. Så smått. Finns än inte tillstymmelse till dygnsrytm eller rutiner men det gissar jag dröjer. Och det får ta tid; ingen brådska med det just nu. Det viktigaste är att trots allt att vi är hemma alla tre. Vi äter och sover, en av oss på rätt konstiga tider men iaf och i stora drag funkar allt skitbra.

Från och med nu ska det förhoppningsvis bli bättre med uppdateringar också så häng med. Nu ska superpappan försöka bli en superpappa. På riktigt.

Första utmaningen; hembesök från BVC i eftermiddag.

Leveransen: 3660 gram och 50 centimeter.

Leveransen: 3660 gram och 50 centimeter.

Idag, tisdag den andra juli 2013 klockan 3.40, valde hen att komma ut. Efter 40 veckor och två dagars väntan fick vi äntligen träffas på riktigt, inte bara se suddiga ultraljudsbilder och höra pulsslag på MVC. Och hen var en hon.

Jag har hela tiden känt på mig att hen skulle vara en hon, så när barnmorskan, efter en slutlig krystning från sambon, plötsligt ropade: ”jajamän, där kom den, grattis” tittade jag inte ens vad det var för kön. Det var inte förrän någon minut senare, efter att ha kommit till sans och börjat hitta tillbaka till verkligheten, som tanken kom – men hallå, vad var det för sort?! I precis samma ögonblick lyfte barnmorskan upp den skrikande klumpen från mammans mage och bekräftade min magkänsla: ”En sån här blev det, en liten flicka!”

Och då kom tårarna.

Efter ett långt dygn och en helt galen urladdning, både fysiskt, psykiskt och själsligt, kunde jag äntligen släppa kontrollen. Ta blicken från skärmen med hjärtslagsinformation och värkkurvor, sätta mig ner för första gången på åtta timmar och börja andas igen. Kändes nästan som om jag hållit andan sedan vi kom in på förlossningen och det verkligen blev klarlagt att; ja, ni är i aktiv förlossningsfas – ni kommer ganska snart få en bäbis.

Så här med några timmars distans har jag fortfarande lite svårt att förstå riktigt vad som hänt. Shit, har vi fått barn? Är jag pappa nu?! Ja, det har vi. Och ja, det är jag. Överväldigande, storslaget, fantastiskt och samtidigt helt osannolikt. Jo, jag visste att vi skulle få barn, men när det blir skarpt läge ter sig samtidigt ganska många detaljer väldigt oskarpa. Vad var det egentligen som hände? Var jag med?

Well, är ”bara” att börja vänja sig vid sin nya roll: papparollen. Förhoppningsvis en superpappa så jag slipper registrera en ny domän och börja om på nytt.

Ok, då kör vi!

Saker jag inte ägt tidigare

Allt du gör med ditt barn påverkar hur dess liv kommer att bli. Tänk på det. Ibland iaf.

Idag är det alltså beräknat leveransdatum. Som det verkar hittills hör vi dock inte till de fyra procent som föder på denna dag. Kan ju t o m ta cirka två veckor till… men förhoppningsvis inte.

Är faktiskt ganska mycket som, bara de senaste dagarna, liksom landat och kommit på plats. Både praktiskt men även mentalt. Att vi från och med fruktansvärt snart kommer att ha en till familjemedlem känns både osannolikt, skrämmande och otroligt spännande. En extra person att ha med i beräkningarna när det gäller allt. Ser ”välkomstbrevet” framför mig:

‘Grattis, du har precis blivit pappa! Från och med nu är den här personen ditt ansvar i cirka 18 år. Allt ont/skadligt/hemskt/dåligt/farligt etc som kommer att/har möjlighet att drabba denna person är härmed ditt ansvar. Går det åt pipan på något sätt är det ditt fel. Ansvaret går ej att överlåta och inte heller dispensbelägga för att slippa. Lycka till med ditt nya barn.’

Tackar… Nej, så hemskt är det kanske inte riktigt. Men ett litet styng av osäkerhet finns det allt. Hur fan ska jag (givetvis med hjälp av min sambo, tillika det ännu ofödda barnets mor) klara detta? Den nivå av ansvar vi pratar om här är helt ojämförbar med något annat man hittills varit i kontakt med. Även om livet också hittills innehållit en hel del ansvarsfyllda roller, både privat och professionellt, är det inget som varit så massivt som detta kommer att bli. Inte ens i närheten. Att vara företagsledare med ansvar för verksamhet, lönsamhet, personal etc känns i jämförelse som en riktig barnlek. Fastighetsägarskap med ansvar för hyresgästernas väl och ve; samma sak där – piece of kaka.

Det handlar om ett liv. Ett nytt liv. Ett nytt liv som är sprunget ur mig och min sambo. Stort. Respektingivande och sjukt häftigt.

Well, trots osäkerhet och tonvis av frågor: vi är redo så ta och kom ut nu.