Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Äntligen tillbaka, i både fysisk och virtuell form så att säga. Tillbaka i vardagen efter en semester till största del bestående av att ”bara vara” på hemmaplan samt en veckas flängande runt om i Sverige. En vecka som såhär i efterhand ofta benämns som ”hell week”, ”semestern vi gärna glömmer” alternativt ”vi hade inte ens tur med vädret”. Samt att Superpappa även är tillbaka i cyberspace efter en del tekniskt strul.

Och vad var det som var så hemskt med den där semestern då? Ja, en hel j*vla del! Men, för att slippa tråka ut någon med detaljerade beskrivningar av exakt vad som både kan gå fel och sedan också gör det under en veckas ledighet kommer här en snabb sammanfattning:
försenad avresa, bilkörning i spöregn, dimma och mörker, matförgiftning light, efter 55 mils körning – bilras cirka 15 km från närmaste ort, krypkörning till närmaste ort för att hyra bil, ingen bil tillgänglig i närmaste ort, fortsatt krypkörning till näst närmaste ort, bilhyra, ompackning, bilkörning, fortkörningsböter, mer regn, resa med biltrailer 48 mil för att hämta rasad bil, verkstadsbesök, mjölkstockning, feber, verkstadsräkning etc etc.

Ja, som sagt. En tripp vi sannolikt kommer att skratta åt om något år. Men; i samma ögonblick som jag ser polisen, med laserpistolen i handen, ta ett snabbt skutt ut i körbanan och frenetiskt börja signalera ”sväng av vägen”, i det ögonblick jag inser att: fuck, det är mig han vinkar till, då jag uttalar orden: jaha, då blir det böter också, just då säger sambon från baksätet: nej fan, jag orkar inte det här, nu börjar jag gråta.

Men ingen grät. Istället log vi av skadeglädje över att cirka 90% av övrig passerande trafik också blev invinkade och med skam i blicken fick öppna fönstret och erkänna för farbror poliskonstapeln att; jo, det gick kanske lite fort. Men; jag har körkort och är nykter. Än så länge.

Summa summarum: Vi tog oss till slut, efter vissa vedermödor, både till och från Värmlands inland. Och den känsla som uppfyllde både kropp och själ i samma ögonblick som vi parkerade utanför huset hemma var en blandning av lättnad, skam och eufori – precis som det ska vara efter en semester.

I nästa inlägg kommer en mer detaljerad beskrivning av mitt första ”moment of terror” som förälder. Och ja, det inträffade också under hell week.

Äntligen igång igen.

Duh

”Men fuck, jag glömde att spana in den rosa elefanten när de bytte på mig senast, hoppas den är kvar.”

Då passerar vi snart två veckor hemma och något av en rutin börjar kunna anas mellan blöjbyten, amningar och sovstunder. Eller rättare sagt; det är just i de sakerna vi eventuellt kan skönja tillstymmelse till dygnsrytm i. Och lite kortfattat ser det just nu ut så här (schemat går från 12.00 till 12.00):

12.00 – Äta. En rejäl måltid för att palla eftermiddagens äventyr (som till största del består av att sova, bajsa, vara vaken en liten stund, bajsa lite igen och sedan är energin slut och det är tajm för mer mat)

12.45 – Sova. Gärna somna i mammas eller pappas famn men både vagnen och den hemsydda/-gjorda babyliften från 1978 funkar. Allt beror på nivå av paltkoma (bröstmjölkskoma) och visuell stimulans. Ju mer saker man kan titta på desto längre innan ögonlocken inte går att hålla upp.

15.20 – Vakna + äta. Ofta ett lite panikartat uppvaknande. Kanske beroende på att hungern gör sig påmind i exakt samma ögonblick som medvetandet återkommer. Här gäller det för mamman att vara snabb att få fram maten annars brukar vår dotters ansikte ganska snabbt övergå från att vara gulligt och charmigt till att bara bestå av ett stort hål, två smala ögonspringor och en liten näsa däremellan. Färgen brukar också rätt snabbt gå från gulligt babyrosa till magenta.

17.10 – Sova. Efter en kort vakenperiod med minst ett blöjbyte är det dags för mer sömn.

19.20 – Vakna + äta. Kvällsuppvaknandet brukar inte vara lika dramatiskt som eftermiddagsditot. Här kan det börja med lite bensprattel, grymtljud, pipanden och ”kvitter”. Givetvis är det mat som står på schemat. Och att bajsa. Gärna på skötbordet. Efter att blivit tvättat, insmord och nästan fått på sig en ny blöja. Och ibland mer än en gång. På skötbordet alltså. Och därefter på med pyjamasen.

20.10 – Sova. Kvällssovningen kan variera lite i längd men precis som vid efterlunchluren är det skönast att somna i någons famn. Eventuellt lite slappt hängande över pappas mage.

22.10 – Vakna + äta. Dygnets sista vakna period brukar kunna bli den mest vakna. Ligga och titta, försöka rulla runt, joddla, brottas med sig själv, peta sig själv i ögat, munnen, ögat igen och därefter nypa sig själv rejält i kinden (typ – ”men oj så stor man blivit då”). Därefter är det dags för kvällsätningen, en utspisning som rätt snabbt kan övergå från frenetiskt ätande till precis lika intensivt sovande. Efter kvällstoalett, som oftast utförs under den vakna perioden, är det sen dags för nattsovningen.

00.35 – Sova. Nattsovningen är den i särklass längsta under dygnet och har hittills (peppar peppar) förflutit utan större problem. Nästan så att vi fått irriterade blickar och syrliga kommentarer från bekanta med barn när vi berättat att hon ofta sover från typ midnatt till framåt femtiden, äter en kort och effektiv måltid och sedan sover vidare till framåt halv åtta. Well, vi kommer säker att få igen det senare så vi passar på att njuta nu.

05.15 – Vakna/äta. Som sagt; kort och effektiv ätning i max 15 minuter sedan tillbaka i sleep mode. Klämmer även in ett blöjbyte här och det brukar få göras på en väldigt avslappnad (i det närmaste sovande) tjej.

07.45 – Vakna/äta. Frukost, blöjbyte och påklädning. Här brukar det också följa en ganska lång vakenperiod där det inte är så jävla roligt att ligga ner. Att bli buren och pratad med, få titta ut genom fönstret, att ligga på skötbordet och spana på den psykedeliskt mönstrade rosa elefanten (jo den finns på riktigt) eller sitta i babysittern och titta på när mamma och pappa äter frukost är sjukt mycket roligare än att ligga ner.

10.15 – Sova. Förmiddagsluren där även pappa och mamma försöker sova lite. Vilket brukar gå rätt dåligt då det alltid finns något man försöker hinna med att göra just här.

Så kan det alltså se ut; schemat för en tvåveckorstjej i Norrlands kustland.

Saker jag inte ägt tidigare

Badstöd, bröstpump, babymonitor, nappar etc – nya saker i vårt hem.

Har de senaste veckorna börjat dyka upp en hel del saker här hemma som med lätthet kvalar in på listan: ”Saker jag inte tidigare varit i kontakt med annat än hos vänner och bekanta”. Samma lista skulle också, utan underdrift, kunna heta: ”Prylar du knappt visste fanns men snart kanske inte kommer att klara dig utan”. Även på andra punkter har saker förändrats. T ex har inhandlingslistorna genomgått ett regimskifte vad gäller struktur och innehåll. Tidigare har det kunnat se ut lite så här:
ICA: Smör, rökt sidfläsk, oliver (med kärnor), sesamolja, vitlök, cocktailtomater, grädde etc

SYSTEMET: Två flaskor Zenato Valpolicella Classico, fyra flaskor Innis & Gunn Rum cask, nåt gott dessertvin.

Senaste tiden har dock detta förändrats ganska drastiskt till att mer handla om:
ICA: Tvättlappar (oparfymerade), mjölkersättning, oparfymerat tvättmedel

Apoteket: Babyolja, bröstvårtsalva, nappar, amningsinlägg, bröstpump och örontermometer.

Bröstpumpar är ett ypperligt exempel på saker jag haft väldigt begränsad kontakt med tidigare – har liksom aldrig haft nån anledning eller användning för dem. Så; om någon frågat mig för ett år sedan hur mycket en bröstpump kostar hade nog svaret varit i stil med: ”Bröstpump… tja… typ en hundring kanske!?”

Så här 12 månader senare har jag dock blivit betydligt mer insatt i bröstpumparnas fantastiska värld och skulle med klar och säker stämma svara: ”Som med så mycket annat varierar priserna oerhört. Från knappa hundringen för en helt manuell Pigeon till dryga tre tusen för en Medela Freestyle med 2-Phase Expression.”

Som sagt; regimskifte både inom det ena och andra området. Satt för övrigt nyss och tittade på hur Isofixfästpunkterna ser ut i BMW’s 5-serie… inte på hur navigationen fungerade. Eller om det var AUX-ingång på stereon.

Var kommer detta sluta?

 

Babyfoto

Kanske en bra grundidé men utförandet lämnar en del att önska.

Har ganska nyligen införskaffat en fast 50 mm glugg till kameran. Har varit på väg rätt länge men inte fått fingrarna ur förrän nu. I det sedvanliga googlings-mayhem det ofta slutar i när jag ska köpa saker, oavsett om det är kameraoptik, barnvagnar eller dessertviner, hamnade jag på ett antal amatörfotobloggar. Sidor med varierande inriktning, innehåll och nivå på innehållet med allt från tekniska detaljer, tips och bra-att-veta-listor till testbilder av blandad konstnärlig och teknisk kvalitet.

Det första som blir uppenbart är att det verkligen skulle behövas någon form av certifikat för att få kalla sig fotograf. Att säga att man fotar är en sak men att sedan kalla sig fotograf, trots att det tydligt framgår att personen som skrivit och fotat inte har en aning om vad hen pysslar med, är att förringa fotografyrket å det grövsta.

Och det här problemet – ja, det är ett riktigt i-landsproblem – gäller inte bara fotografi. För en google-pundare som mig är alla typer av wannabee-sidor, oavsett om det är fotografer eller neurologer, irriterande tidstjuvar. När jag är på jakt efter fakta vill jag att källan ska vara pålitlig. Ämneskompetent, erfaren och gärna pedagogisk. Jag vill helst slippa hamna på 19-åriga ”Jeffs” sida där han broderar ut om sina fotoerfarenheter och ingående tipsar om hur du bäst använder blixten för att sedan visa exempel ur sin portfolio där det med önskvärd tydlighet framgår att ”Jeff” är en sopa.

Skulle inte google kunna kvalitetstagga sidor? En google-rankning över nivå på innehållet. Hur svårt ska det vara att ha en funktion som scannar innehållet, matchar det mot lämplig databas med kvalitetsindikatorer och sedan märker sidan med antingen ”A” för amatörer” eller ”P” för professionella? Jag ringer google i eftermiddag och ber dem fixa det här.

Efter detta riktigt smash-upplägg sätter jag mig nu ner och väntar på kommentarer om hur jag, som inte ens har barn, kan ha en pappablogg och uttala mig om sådant jag då alltså inte har en aning om… Kanske blir superpappan.com den första blogg som får A-märkningen efter att google tagit fasta på mitt tips?

Skitiga löparskor.

Så här insvettade och välanvända är inte mina löparskor. Än.

Det jag kommer uttrycka nu kan nog få, allra helst de som känner mig, att börja fundera lite vad som är på väg att hända, alternativt redan har hänt. Det tar nästan emot att ens ta orden i min mun (eller via tangentbordet) men jag har kommit på att jag ska börja springa. Vettefan var det har kommit ifrån. Helt plötsligt kom det bara till mig: ”Jag ska börja springa”.

Jag har hittills alltid förkastat löpning som träningsform, mest för att jag tycker att det är så sjukt tråkigt. Och för att det redan efter 400 meter blir glasklart att jag har kondis som en kol-sjuk, kedjerökande lastbilschaffis.

Men av någon outgrundlig anledning har jag den senaste tiden blivit omvänd. Iaf rent peppmässigt. I mitt huvud känns det just nu som att det skulle vars kul att springa. Sannolikt kommer den känslan försvinna i samma veva som blodsmaken börjar komma, d v s efter någon minuts löpning men än så länge är jag inställd på att komma igång.

Har dessutom lovat mig själv att, om det nu blir ett omtag vad gäller träning och löpning, inte göra som jag brukar – utgå från någon form av inre drömbild. Att ge sig ut och ska knäcka milen på 44 minuter och sedan, efter att fatalt ha misslyckats och gjort 5 km på samma tid, bli bitter, sur och slänga löparskorna i soporna. Nej, jag ska (försöka) göra rätt den här gången.

Och vad säger att jag kommer att lyckas bättre nu? Egentligen inte speciellt mycket. Men att jag nu kommit ut ur garderoben och t o m skrivit det här gör iaf att det finns fler som kan tråka mig om jag ger upp. Plus att det sannolikt kommer att vara nödvändigt med bättre kondition för att palla en till familjemedlem. Att bli ifrånkrupen av ett blöjbarn är inget jag vill ska kunna hända.

Så, härmed meddelar jag att jag till veckan ska göra minst två löppass. Kommer givetvis att redovisa både fram- och motgångar här. Iaf framgångar. Om det nu blir några sådana.

Lidingöloppet nästa år? Om någon frågat tidigare hade jag sannolikt fnyst, skrattat och ifrågasatt om personen ifråga var seriös, men nu… Tja, kanske det. Jag är en gasell, jag är en gasell, jag är en gasell. Mitt nya mantra.

The Beer Belly

Var skengravid med The Beer Belly. Eller inte.

En liten ”genial” grej för alla partners som vill kombinera lite graviditetskänsla med törstsläckning – The Beer Belly. Spänn fast magen, fyll den med två liter öl och testa hur det känns att vara i tredje månaden. Typ. När du är less; drick upp innehållet och var tacksam över att du är den som kommit undan lättvindigt.

För att det ska bli mer verklighetstroget är dock en lite annan approach nödvändig. Beer-Bellyn ska då sättas på i samma veva som graviditetstestet är positivt. Därefter ska det fyllas med någon centiliter öl per dag. När den första tvåliterssäcken är full är det bara att köpa en ny och göra samma sak med den. Efter sisådär 8.5 månader, sett till en hyfsat genomsnittlig graviditetsviktökning, borde det hänga sex påsar, alltså cirka 12 kilo (liter) öl runt magen.

Personligen skulle jag troligen inte greja första månaden och det av två anledningar:
1. Omaket att ha en en växande mage som börjar vara i vägen, ställa till problem med garderoben.
2. Känslan av att förbruka öl på ett otillbörligt sätt.

Om nu någon, mot förmodan, skulle orka pina sig igenom en hel skengraviditet är ju belöningen nära till hands; bara att öppna ventilen och börja dricka.

Skål och grattis!

Välkommen till superpappan.com

Ja, så här ser den ut då; nya superpappan. Nu fnyser ni och tänker: ja, det var ju jävligt stor skillnad mot den förra. Varför strula till det och flytta när det ändå ser likadant ut. Lite som att flytta från en sunkig lägenhet till en annan med exakt samma tapeter, samma utsikt och samma illaluktande trapphus. Men se det är skillnad, även om det kanske inte syns på ytan. I alla fall inte vid första anblicken.

Hur som helst så hoppas jag att detta kommer bli skitbra och att ni även fortsättningsvis kommer att följa med på vad som händer.

För övrigt är det idag, enligt beräkningarna, 17 dagar kvar till storken ska komma insvepande med ett knyte dinglande i en typpåsen i näbben. Huruvida det är 17 dagar och huruvida det verkligen är en stork som kommer låter jag vara osagt – det lär visa sig ganska snart.

Nästan så att jag hoppas på storken faktiskt. Börjar få lite ”scenskräck”. Alla som brukar eller har sysslat med någon form av scenframträdande vet vad jag pratar om. Den där känslan som börjar smyga sig på innan det är dags att kliva på scenen och som sedan gradvis ökar ju närmare man kommer. Känslan, som sista halvtimmen, när man redan varit på toaletten fyra gånger, gjort djupa fåror i golvet efter att inte ha kunna sitta still samt intalat sig själv att ”jag kommer glömma alla texter”, plötsligt övergå från ångest till njutning. Lite i det läget är jag nu. Ångestnjutning. Njutningsångest. Whatever.

Kanske får göra på samma sätt nu som vid scenframträdanden; ta en öl, ta en till, ta sig i kragen, ta tjuren vid hornen och ta steget ut på scenen.