Välkommen till superpappan.com

Ja, så här ser den ut då; nya superpappan. Nu fnyser ni och tänker: ja, det var ju jävligt stor skillnad mot den förra. Varför strula till det och flytta när det ändå ser likadant ut. Lite som att flytta från en sunkig lägenhet till en annan med exakt samma tapeter, samma utsikt och samma illaluktande trapphus. Men se det är skillnad, även om det kanske inte syns på ytan. I alla fall inte vid första anblicken.

Hur som helst så hoppas jag att detta kommer bli skitbra och att ni även fortsättningsvis kommer att följa med på vad som händer.

För övrigt är det idag, enligt beräkningarna, 17 dagar kvar till storken ska komma insvepande med ett knyte dinglande i en typpåsen i näbben. Huruvida det är 17 dagar och huruvida det verkligen är en stork som kommer låter jag vara osagt – det lär visa sig ganska snart.

Nästan så att jag hoppas på storken faktiskt. Börjar få lite ”scenskräck”. Alla som brukar eller har sysslat med någon form av scenframträdande vet vad jag pratar om. Den där känslan som börjar smyga sig på innan det är dags att kliva på scenen och som sedan gradvis ökar ju närmare man kommer. Känslan, som sista halvtimmen, när man redan varit på toaletten fyra gånger, gjort djupa fåror i golvet efter att inte ha kunna sitta still samt intalat sig själv att ”jag kommer glömma alla texter”, plötsligt övergå från ångest till njutning. Lite i det läget är jag nu. Ångestnjutning. Njutningsångest. Whatever.

Kanske får göra på samma sätt nu som vid scenframträdanden; ta en öl, ta en till, ta sig i kragen, ta tjuren vid hornen och ta steget ut på scenen.

Finsk bäbiskartong

En finsk bäbis i en finsk bäbiskartong.

Tycker överlag att Sverige (svenskarna) många gånger behandlar sin forna landsdel, vårt tusensjöade grannland i öster – Finland, som lite av en tärande, udda och jobbig kusin; någon man faktiskt har ett släktskap till men helst inte pratar om/vill att andra ska veta om. Det kan vara allt från, att göra sig rolig om att ”pata pastu, tricka prit å slåss me niven”, kommentera någon finsk rallyförares engelska uttal eller att skratta åt tidigare placeringar i Melodifestivalen. Överlag tror jag att de flesta svenskar vet mindre om Finland och finländare än de vet om många andra, mer avlägsna länder och deras befolkning – jag själv inräknad.

Blev tipsad om ett reportage på BBC News Magazine om den kartong som alla finska mödrar får i samband med födsel. En tradition som startade i slutet av 30-talet för att ge mindre bemedlade mammor ett litet startkit med bra-ha-saker till det nya barnet och som sedan övergått till att bli något alla mammor erbjuds, oavsett ekonomisk situation. Till kartongen, som bl a innehåller kläder för både vinter och sommar, en sovsäck, tvättprodukter, leksaker, sängkläder och en madrass, kopplades även ett förbehåll – för att få ta emot gåvan krävde staten att mamman genomgick en hälsokontroll senast under den fjärde graviditetsmånaden. Då gåvan var väldigt eftertraktad blev effekten att blivande mammor i mycket högre utsträckning uppsökte hälsoinstitutioner vilket i slutändan resulterat i att Finland idag är ett av de länder i världen med lägst barnadödlighet.

Kanske dags att omvärdera den där kusinen i öst – verkar ju ha en del bra idéer i alla fall. Trots allt bastande och knivande.

Det som är den kanske roligaste detaljen med den här historien har att göra med just den fysiska kartongen. En kartong som förutom att innehålla en massa bra prylar ofta även blir det nyfödda barnets första säng. G.E.N.I.A.L.T! Och tänk vad praktiskt när det är dags att lämna BB. I stället för att ha packning och annat i väskor eller kassar är det bara att stuva ner allt i en kartong. Madrassen i botten, därefter barnet och sedan resten av sakerna. Tänk dock på att inte lasta för tunga saker och att lämna en liten öppning runt mun och näsa så att den kan andas.

Ei saa peittää!

Hela artikeln hittar ni här.

Och tack till Challe för tipset. =)

Tester före matchen.

Tester före matchen.

Idag var det då dags för titelmatchen vi i förra veckan blev anmälda till – vändningsförsöket. Lite som en kvalmatch innan det avgörande mästarmötet. Oddsen var inte direkt jämna; jag menar, motståndarna är två rutinerade barnläkare med en portabel ultraljudsapparat och dessutom på deras hemmaplan.

Vi var på plats redan en timme före matchstart för att göra de sedvanliga testerna. På med ctg-bältet, värdena såg bra ut, solen gassade utanför arenan, saften var iskall och förutsättningarna var perfekta för en riktig kanonmatch.

Helt plötsligt dyker motståndarlagets coach upp och förändrar hela upplägget. Tydligen har de befogenhet att injicera Bricanyl. Bricanyl! Ett läkemedel som vanligtvis används för att lindra astmabesvär men som med sina kramplösande och muskelavslappnande egenskaper även kan få livmodern att slappna av. Lite som att antidopa sina motståndare men vad göra; är reglerna såna är det bara att ställa upp.

Efter denna regeländring blev det hela dock en helt annan sport. Matchen började, läkare nummer ett navigerade med ultraljudet medan läkare två med några enkla handgrepp – osäkert om de var riktigt schyssta – fick vår champion att inom tre minuter göra en kullerbytta och hamna med huvudet nedåt. Match over. And the winner is: vi såklart!

Återigen får man skatta sig lycklig att bo i ett land där sjukvård i det närmaste är gratis och där man dygnet runt har tillgång till kompetent och erfaren vårdpersonal. Förhoppningsvis blev förlusten så tung att hen blev lite sur och inte ens kommer att fundera på att vända tillbaka och behöva gå en returmatch. Ett bra exempel på win-win!

BB-väska

Den ultimata BB-väskan?

Den är nästan något av en helig gral. En vandringssägen eller ett eget väsen. De allra flesta har säkert hört historier om hur den varit felpackad, blivit glömd hemma, förväxlad med andra etc. I tidningar, på bloggar, under föräldrautbildningen och t o m på radion för någon vecka sedan togs ämnet upp: BB-väskan. Och precis som med andra mytomspunna objekt går uppgifterna isär om vad den egentligen är, vem den är till för och om den ens finns i verkligheten. Det tvistas om både form, funktion och innehåll så låt oss, en gång för alla, reda ut begreppen.

Vi börjar från början med själva grunden; väskan. Här finns det inga givna regler. Från en klassisk Louis Vuitton via Fjällrävens Kånken, hockeytrunken, gympapåsen eller en plastkasse – allt är tillåtet. Om valet faller på det sista kanske den lila Systemkassen bör väljas bort.

Innehållet då? Här finns det desto fler riktlinjer. Klädombyten, underkläder, toalettartiklar, smink, morgonrock, mediciner, bh-inlägg, bok, mp3-spelare, eventuella mediciner, snacks, dryck, blöjor, babypyjamas, tvättlappar mm. Lite som en weekendpackning med plusmeny. Fokus på saker som blivande mamma och nyfött barn behöver under och strax efter förlossningen. Givetvis!

Men, tänk om det istället vore bb-väskan för pappor som skulle packas; hur skulle den se ut? Bärbar dator/surfplatta, mobilt bredband, inloggning till NetFlix, surroundanläggning, ett sexpack folköl, ölkorv, skön t-shirt, shorts, golfputter och puttkopp, fem meter konstgräs, nummer av Café, Bilsport, Båtguiden och Golf Digest, snus, gitarren, ett sexpack till, Xbox mm? Detta förutsätter dock att det inte är pappan som ska föda utan bara spendera tid på bb. Helst utan en blivande mamma i närheten då hon skulle få spader på alla onödiga prylar.

Om pappan vore den som skulle föda vore troligen folkölen utbytt mot en cocktail av lämpliga, tunga smärtstillande och två extra tuber lustgas. -Ska tydligen göra jävligt ont så varför chansa?!

Nej, återigen; en stående ovation för alla kvinnor som först bär barnet under nio månader och sedan föder det. We owe you for humanity.

Vändningsförsök?

Grekisk-romerskt vändningsförsök?

Att inte ha full kontroll på situationer är något jag inte riktigt gillar. Inte riktigt gillar är förresten en lätt underdrift; jag tycker många gånger att det är rätt otäckt. Jag vill vara ”on top of things”. Detaljer överlåter jag gärna till andra men på det mer övergripande  planet ser jag gärna att jag har koll och dessutom en möjlighet att påverka. I den situation jag är i nu är min möjlighet att påverka i stort sett lika med noll. Jag får information, kan ställa frågor och få svar, men kan inte styra det minsta. Frustrerande, klaustrofobiskt och fanimig en riktigt oangenäm situation.

Problemet är att vår blivande lilla skitunge i sten vägrar att lägga sig rätt. Den har som det verkar, gett sig fan på att ligga kvar med fötterna nedåt och knoppen strax under revbenen. Låter väl kanske inte som nån big deal men som förstagångsförälder med hög riskmedvetenhet blir det ganska lätt att börja måla fan på väggen. Sätesbjudningen innebär egentligen inga problem förrän det är dags för krabaten att ta sig ut, men då kan det däremot bli desto trixigare. I Västerbotten har det dessutom tagits ett beslut inom Landstinget att inte förlösa mammor vars barn ligger i sätesläge utan då blir det per automatik kejsarsnitt.

Men, innan man bestämmer sig för att genomföra ett snitt, så finns då något som kallas vändningsförsök. Låter ju snällt, eller hur? De ber väl snällt babyn att vända sig, vilket den då givetvis gör eftersom den förstår att det är kompetent sjukhuspersonal som uppmanar den och sedan är allt lugnt. NOT! Nej, först så injiceras mamman med en tung dos Bricanyl, en ganska vanlig astmamedicin som oftast inhaleras, för att livmodern ska slappna av och därefter blir det med handkraft, vilja och våld som själva vändningen görs. Ser framför mig ett gäng läkare och barnmorskor, klängande på min sambo, samtidigt som de försöker brotta runt en liten försvarslös blivande människa inne i magen. Grekisk-romersk förlossning. Nej, känns inte angenämt alls.

Och alternativet, kejsarsnitt, är ju också förknippat med risker. Det är ett kirurgiskt ingrepp med allt vad det innebär av möjliga komplikationer som infektioner, blödningar, svårläkt sår etc. Känns som ett klassiskt case av pest eller kolera. -Tycker du att vi ska droga din sambo och sedan med våld försöka vända ungen och om nåt går åt pipan kan vi alltid göra ett akut kejsarsnitt? Eller ska vi skita i att testvända och bara boka in en tid när vi sätter kniven i henne? It’s up to you brother…

Nej, i det här fallet är det som sagt inte jag som har kontrollen utan jag måste lyssna på min sambos tankar, försöka kombinera dessa med mina känslor, sedan låta henne fatta beslutet och därefter totalt släppa kontrollen till personalen på Norrlands Universitetssjukhus. Jobbigt? Som fan. Men i det här fallet det enda alternativet.

Så; snart blir det att släppa kontrollen, hoppa ut över avgrunden och be för att det inte är alltför långt till fast mark.

Pappa med förlossningsångest?

Edward Munks pappa med förlossningsångest? ©AP

Idag var faktiskt första gången som det verkligen gick upp för mig att det börjar närma sig. Och då som i; rätt jävla snart. Jag är fullt medveten om att vi just ni är i vecka 34 + 5 men att det också i klarspråk betyder att – det inte vore helt orimligt att det skulle kunna bli imorgon – blev jag varse idag.

Sambon ringde i förmiddags och meddelade att: ”jag har pratat med förlossningen och de vill att jag åker in…”. Ljudet från när hakan träffade stengolvet blandades upp med ljud från min mun som på eget initiativ började ställa frågor. -Va? Nu? Förlossningen, du menar väl MVC? Eller?!

Upprinnelsen är att hon under några dagar haft ont på höger sida av magen och trots mina påtryckningar dragit sig för att ringa barnmorskan. När till slut smärtan blev för jobbig var givetvis familjecentralen stängd pga utbildning och enda alternativet förlossningen. Biten om att MVC var stängt framgick dock inte vid telefonsamtalet. Alternativt slog min selektiva hörsel till i och med att ordet ”förlossning” nämndes.

När jag förstod att det sannolikt inte var dags för nedkomst idag, utan att smärtan troligen berodde på att någon där inne utövar tryck på diverse organ, var det dock redan för sent – jag var försatt i panic-mode. Hjärnan gick på högvarv med fokus på allt som inte var klart hemma. ”Men helvete, väskan är inte packad. Och vad fan var det nu man skulle ha med sig? Kläder, tvättlappar, blöjor, trallskruv, balkbeslag… nej… det sista är till altanen… Och det helvetet är inte heller klart… fuck, där ville ju sambon sitta när hon kom hem från BB. Och barnvagn; inte ordnad.”

Så där höll det på under hela mitt nästa möte. Har dålig koll på vad mötet handlade om, om jag pratade något eller ens vilka som var med. Förhoppningsvis svarade jag inte ”ja” på några frågor om mera jobb för då blir det till att ta in konsulter för att göra altanen klar. Eller för att packa väskan.

Så här med några timmars distans är det både med lättnad och ett uns uppgivenhet jag konstaterar att det inte blev någon förlossning idag. Lättnad för att det känns lite väl tidigt och uppgivenhet för att de ska bli kul att träffa hen där inne. Men, nu kanske altanen hinner bli klar i helgen istället. Och väskan bli packad. Eller jag…