Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

För att inte skrämma alla andra nyblivna eller blivande föräldrar tänkte jag inleda så här:
Att resa med bebisar är faktiskt riktigt enkelt. Kanske jag sticker ut hakan lite här men för oss gick det verkligen skitsmidigt. Det är ganska basala behov som måste tillgodoses för att saker ska flyta på och barnet vara nöjt. Mat, sova, göra sina behov och sträcka på sig lite ibland. That’s it liksom.

Så funkade det också större delen av hemresan från ”the semester from hell”. Till strax innan mellanlandningen i kommersens Mekka – Birsta utanför Sundsvall. Plötsligt lite kink i babyskyddet, vilket oftast betyder hunger, så sambon valde att ge lite ersättning i stället för att behöva stanna och amma och fastna i rusningstrafiken. Gick fint. Att äta Semper ersättning i en lång bilkö i Njurunda; inga problem.

Ankomst till Birsta, snabb urlastning för att ”ta ett varv” och so far, helt lugnt. Efter cirka sju minuter börjar det gnölas lite i vagnen. Trygga över att det erfarenhetsmässigt – jo tjena, erfarenhet efter sju veckor – snart kommer bli lugnt fortsätter vi rundan inne på husgerådsavdelningen. Ljudet från vagnen blir dock alltmer påtagligt och återigen lutar vi oss på den massiva erfarenhet vi skaffat oss och plockar upp dottern ur vagnen. Att bära och vyssja lite en stund; det funkar ju alltid…

Då inte heller det ger någon riktig effekt blir slutsatsen att det är mer mat som krävs så vi går för att ta hissen upp till restaurangen där det finns både skötrum och soffor. I samma ögonblick som hissdörrarna går igen kommer skriket. Det där skriket som man inte kan förstå kan komma ur den 4.5-kiloskrabat man har i famnen. Ett skrik som skulle kunna bero på att någon stuckit en glödgad, rostig och slö kniv rakt i magen på henne. Hissdörrarna öppnas igen och vi kliver rakt in en överfull Ikea-restaurang. Med en högröd, totalt primalvrålande baby.

Kallsvetten börjar pärla fram i pannan samtidigt som blicken sveper över lokalen på jakt efter en sittplats. I en soffa (kanske en Karlstad?) i ett hörn finns det plats så vi tar sikte på den. Skriket skär genom både märg och ben, genom bakgrundssorlet i restaurangen och överröstar samtidigt Ikeas kundradio. Ner i soffan, barn till bröst… nu då, blir hon lugn? Nopes, istället vrids volymen upp ytterligare och närmar sig smärtgränsen även för de vid bordet intill. Vad fan gör vi? Vad har hänt? Har hon blivit getingstucken, råkade vi bryta ett finger på henne när vi tog på koftan eller har hon blivit besatt?!

Nu börjar verkligen paniken komma. Minuter känns som timmar, folk i restaurangen tittar med den där blicken som både säger ”stackars barn” och ”vad fan har ni gjort med barnet” och inget hjälper. Ska vi ringa ambulans? Men vad säger man när de frågar vad som hänt?! – Ingen aning, jag är ju bara förälder!

Efter en dryg kvart av avgrundsskrik börjar orken tydligen ta slut för den, vid det här laget både knallröda och dyblöta, lilla tjej som hänger över min sambos axel. När ytterligare några minuter passerat upphör gråten och hon somnar. Därefter sover hon i en dryg timme medan vi, fortfarande lätt paralyserade, småspringer förbi soffor, sängbord och golvlampor och glömmer hälften av det vi planerat inhandla. Och när hon sedan vaknar igen i bilen är allt som vanligt. Inte tillstymmelse till panikskrik.

Var det ersättningen som gjorde det eller var det något helt annat? Sannolikt kommer vi aldrig få reda på svaret men en sak är säker; det kommer ALDRIG köpas någon ersättning från Semper igen.

Ever.

Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Äntligen tillbaka, i både fysisk och virtuell form så att säga. Tillbaka i vardagen efter en semester till största del bestående av att ”bara vara” på hemmaplan samt en veckas flängande runt om i Sverige. En vecka som såhär i efterhand ofta benämns som ”hell week”, ”semestern vi gärna glömmer” alternativt ”vi hade inte ens tur med vädret”. Samt att Superpappa även är tillbaka i cyberspace efter en del tekniskt strul.

Och vad var det som var så hemskt med den där semestern då? Ja, en hel j*vla del! Men, för att slippa tråka ut någon med detaljerade beskrivningar av exakt vad som både kan gå fel och sedan också gör det under en veckas ledighet kommer här en snabb sammanfattning:
försenad avresa, bilkörning i spöregn, dimma och mörker, matförgiftning light, efter 55 mils körning – bilras cirka 15 km från närmaste ort, krypkörning till närmaste ort för att hyra bil, ingen bil tillgänglig i närmaste ort, fortsatt krypkörning till näst närmaste ort, bilhyra, ompackning, bilkörning, fortkörningsböter, mer regn, resa med biltrailer 48 mil för att hämta rasad bil, verkstadsbesök, mjölkstockning, feber, verkstadsräkning etc etc.

Ja, som sagt. En tripp vi sannolikt kommer att skratta åt om något år. Men; i samma ögonblick som jag ser polisen, med laserpistolen i handen, ta ett snabbt skutt ut i körbanan och frenetiskt börja signalera ”sväng av vägen”, i det ögonblick jag inser att: fuck, det är mig han vinkar till, då jag uttalar orden: jaha, då blir det böter också, just då säger sambon från baksätet: nej fan, jag orkar inte det här, nu börjar jag gråta.

Men ingen grät. Istället log vi av skadeglädje över att cirka 90% av övrig passerande trafik också blev invinkade och med skam i blicken fick öppna fönstret och erkänna för farbror poliskonstapeln att; jo, det gick kanske lite fort. Men; jag har körkort och är nykter. Än så länge.

Summa summarum: Vi tog oss till slut, efter vissa vedermödor, både till och från Värmlands inland. Och den känsla som uppfyllde både kropp och själ i samma ögonblick som vi parkerade utanför huset hemma var en blandning av lättnad, skam och eufori – precis som det ska vara efter en semester.

I nästa inlägg kommer en mer detaljerad beskrivning av mitt första ”moment of terror” som förälder. Och ja, det inträffade också under hell week.

Äntligen igång igen.

Välkommen till superpappan.com

Ja, så här ser den ut då; nya superpappan. Nu fnyser ni och tänker: ja, det var ju jävligt stor skillnad mot den förra. Varför strula till det och flytta när det ändå ser likadant ut. Lite som att flytta från en sunkig lägenhet till en annan med exakt samma tapeter, samma utsikt och samma illaluktande trapphus. Men se det är skillnad, även om det kanske inte syns på ytan. I alla fall inte vid första anblicken.

Hur som helst så hoppas jag att detta kommer bli skitbra och att ni även fortsättningsvis kommer att följa med på vad som händer.

För övrigt är det idag, enligt beräkningarna, 17 dagar kvar till storken ska komma insvepande med ett knyte dinglande i en typpåsen i näbben. Huruvida det är 17 dagar och huruvida det verkligen är en stork som kommer låter jag vara osagt – det lär visa sig ganska snart.

Nästan så att jag hoppas på storken faktiskt. Börjar få lite ”scenskräck”. Alla som brukar eller har sysslat med någon form av scenframträdande vet vad jag pratar om. Den där känslan som börjar smyga sig på innan det är dags att kliva på scenen och som sedan gradvis ökar ju närmare man kommer. Känslan, som sista halvtimmen, när man redan varit på toaletten fyra gånger, gjort djupa fåror i golvet efter att inte ha kunna sitta still samt intalat sig själv att ”jag kommer glömma alla texter”, plötsligt övergå från ångest till njutning. Lite i det läget är jag nu. Ångestnjutning. Njutningsångest. Whatever.

Kanske får göra på samma sätt nu som vid scenframträdanden; ta en öl, ta en till, ta sig i kragen, ta tjuren vid hornen och ta steget ut på scenen.

Vändningsförsök?

Grekisk-romerskt vändningsförsök?

Att inte ha full kontroll på situationer är något jag inte riktigt gillar. Inte riktigt gillar är förresten en lätt underdrift; jag tycker många gånger att det är rätt otäckt. Jag vill vara ”on top of things”. Detaljer överlåter jag gärna till andra men på det mer övergripande  planet ser jag gärna att jag har koll och dessutom en möjlighet att påverka. I den situation jag är i nu är min möjlighet att påverka i stort sett lika med noll. Jag får information, kan ställa frågor och få svar, men kan inte styra det minsta. Frustrerande, klaustrofobiskt och fanimig en riktigt oangenäm situation.

Problemet är att vår blivande lilla skitunge i sten vägrar att lägga sig rätt. Den har som det verkar, gett sig fan på att ligga kvar med fötterna nedåt och knoppen strax under revbenen. Låter väl kanske inte som nån big deal men som förstagångsförälder med hög riskmedvetenhet blir det ganska lätt att börja måla fan på väggen. Sätesbjudningen innebär egentligen inga problem förrän det är dags för krabaten att ta sig ut, men då kan det däremot bli desto trixigare. I Västerbotten har det dessutom tagits ett beslut inom Landstinget att inte förlösa mammor vars barn ligger i sätesläge utan då blir det per automatik kejsarsnitt.

Men, innan man bestämmer sig för att genomföra ett snitt, så finns då något som kallas vändningsförsök. Låter ju snällt, eller hur? De ber väl snällt babyn att vända sig, vilket den då givetvis gör eftersom den förstår att det är kompetent sjukhuspersonal som uppmanar den och sedan är allt lugnt. NOT! Nej, först så injiceras mamman med en tung dos Bricanyl, en ganska vanlig astmamedicin som oftast inhaleras, för att livmodern ska slappna av och därefter blir det med handkraft, vilja och våld som själva vändningen görs. Ser framför mig ett gäng läkare och barnmorskor, klängande på min sambo, samtidigt som de försöker brotta runt en liten försvarslös blivande människa inne i magen. Grekisk-romersk förlossning. Nej, känns inte angenämt alls.

Och alternativet, kejsarsnitt, är ju också förknippat med risker. Det är ett kirurgiskt ingrepp med allt vad det innebär av möjliga komplikationer som infektioner, blödningar, svårläkt sår etc. Känns som ett klassiskt case av pest eller kolera. -Tycker du att vi ska droga din sambo och sedan med våld försöka vända ungen och om nåt går åt pipan kan vi alltid göra ett akut kejsarsnitt? Eller ska vi skita i att testvända och bara boka in en tid när vi sätter kniven i henne? It’s up to you brother…

Nej, i det här fallet är det som sagt inte jag som har kontrollen utan jag måste lyssna på min sambos tankar, försöka kombinera dessa med mina känslor, sedan låta henne fatta beslutet och därefter totalt släppa kontrollen till personalen på Norrlands Universitetssjukhus. Jobbigt? Som fan. Men i det här fallet det enda alternativet.

Så; snart blir det att släppa kontrollen, hoppa ut över avgrunden och be för att det inte är alltför långt till fast mark.