Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

För att inte skrämma alla andra nyblivna eller blivande föräldrar tänkte jag inleda så här:
Att resa med bebisar är faktiskt riktigt enkelt. Kanske jag sticker ut hakan lite här men för oss gick det verkligen skitsmidigt. Det är ganska basala behov som måste tillgodoses för att saker ska flyta på och barnet vara nöjt. Mat, sova, göra sina behov och sträcka på sig lite ibland. That’s it liksom.

Så funkade det också större delen av hemresan från ”the semester from hell”. Till strax innan mellanlandningen i kommersens Mekka – Birsta utanför Sundsvall. Plötsligt lite kink i babyskyddet, vilket oftast betyder hunger, så sambon valde att ge lite ersättning i stället för att behöva stanna och amma och fastna i rusningstrafiken. Gick fint. Att äta Semper ersättning i en lång bilkö i Njurunda; inga problem.

Ankomst till Birsta, snabb urlastning för att ”ta ett varv” och so far, helt lugnt. Efter cirka sju minuter börjar det gnölas lite i vagnen. Trygga över att det erfarenhetsmässigt – jo tjena, erfarenhet efter sju veckor – snart kommer bli lugnt fortsätter vi rundan inne på husgerådsavdelningen. Ljudet från vagnen blir dock alltmer påtagligt och återigen lutar vi oss på den massiva erfarenhet vi skaffat oss och plockar upp dottern ur vagnen. Att bära och vyssja lite en stund; det funkar ju alltid…

Då inte heller det ger någon riktig effekt blir slutsatsen att det är mer mat som krävs så vi går för att ta hissen upp till restaurangen där det finns både skötrum och soffor. I samma ögonblick som hissdörrarna går igen kommer skriket. Det där skriket som man inte kan förstå kan komma ur den 4.5-kiloskrabat man har i famnen. Ett skrik som skulle kunna bero på att någon stuckit en glödgad, rostig och slö kniv rakt i magen på henne. Hissdörrarna öppnas igen och vi kliver rakt in en överfull Ikea-restaurang. Med en högröd, totalt primalvrålande baby.

Kallsvetten börjar pärla fram i pannan samtidigt som blicken sveper över lokalen på jakt efter en sittplats. I en soffa (kanske en Karlstad?) i ett hörn finns det plats så vi tar sikte på den. Skriket skär genom både märg och ben, genom bakgrundssorlet i restaurangen och överröstar samtidigt Ikeas kundradio. Ner i soffan, barn till bröst… nu då, blir hon lugn? Nopes, istället vrids volymen upp ytterligare och närmar sig smärtgränsen även för de vid bordet intill. Vad fan gör vi? Vad har hänt? Har hon blivit getingstucken, råkade vi bryta ett finger på henne när vi tog på koftan eller har hon blivit besatt?!

Nu börjar verkligen paniken komma. Minuter känns som timmar, folk i restaurangen tittar med den där blicken som både säger ”stackars barn” och ”vad fan har ni gjort med barnet” och inget hjälper. Ska vi ringa ambulans? Men vad säger man när de frågar vad som hänt?! – Ingen aning, jag är ju bara förälder!

Efter en dryg kvart av avgrundsskrik börjar orken tydligen ta slut för den, vid det här laget både knallröda och dyblöta, lilla tjej som hänger över min sambos axel. När ytterligare några minuter passerat upphör gråten och hon somnar. Därefter sover hon i en dryg timme medan vi, fortfarande lätt paralyserade, småspringer förbi soffor, sängbord och golvlampor och glömmer hälften av det vi planerat inhandla. Och när hon sedan vaknar igen i bilen är allt som vanligt. Inte tillstymmelse till panikskrik.

Var det ersättningen som gjorde det eller var det något helt annat? Sannolikt kommer vi aldrig få reda på svaret men en sak är säker; det kommer ALDRIG köpas någon ersättning från Semper igen.

Ever.