Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

Är det nervgift i Semper ersättning? Eller var det något annat?!

För att inte skrämma alla andra nyblivna eller blivande föräldrar tänkte jag inleda så här:
Att resa med bebisar är faktiskt riktigt enkelt. Kanske jag sticker ut hakan lite här men för oss gick det verkligen skitsmidigt. Det är ganska basala behov som måste tillgodoses för att saker ska flyta på och barnet vara nöjt. Mat, sova, göra sina behov och sträcka på sig lite ibland. That’s it liksom.

Så funkade det också större delen av hemresan från ”the semester from hell”. Till strax innan mellanlandningen i kommersens Mekka – Birsta utanför Sundsvall. Plötsligt lite kink i babyskyddet, vilket oftast betyder hunger, så sambon valde att ge lite ersättning i stället för att behöva stanna och amma och fastna i rusningstrafiken. Gick fint. Att äta Semper ersättning i en lång bilkö i Njurunda; inga problem.

Ankomst till Birsta, snabb urlastning för att ”ta ett varv” och so far, helt lugnt. Efter cirka sju minuter börjar det gnölas lite i vagnen. Trygga över att det erfarenhetsmässigt – jo tjena, erfarenhet efter sju veckor – snart kommer bli lugnt fortsätter vi rundan inne på husgerådsavdelningen. Ljudet från vagnen blir dock alltmer påtagligt och återigen lutar vi oss på den massiva erfarenhet vi skaffat oss och plockar upp dottern ur vagnen. Att bära och vyssja lite en stund; det funkar ju alltid…

Då inte heller det ger någon riktig effekt blir slutsatsen att det är mer mat som krävs så vi går för att ta hissen upp till restaurangen där det finns både skötrum och soffor. I samma ögonblick som hissdörrarna går igen kommer skriket. Det där skriket som man inte kan förstå kan komma ur den 4.5-kiloskrabat man har i famnen. Ett skrik som skulle kunna bero på att någon stuckit en glödgad, rostig och slö kniv rakt i magen på henne. Hissdörrarna öppnas igen och vi kliver rakt in en överfull Ikea-restaurang. Med en högröd, totalt primalvrålande baby.

Kallsvetten börjar pärla fram i pannan samtidigt som blicken sveper över lokalen på jakt efter en sittplats. I en soffa (kanske en Karlstad?) i ett hörn finns det plats så vi tar sikte på den. Skriket skär genom både märg och ben, genom bakgrundssorlet i restaurangen och överröstar samtidigt Ikeas kundradio. Ner i soffan, barn till bröst… nu då, blir hon lugn? Nopes, istället vrids volymen upp ytterligare och närmar sig smärtgränsen även för de vid bordet intill. Vad fan gör vi? Vad har hänt? Har hon blivit getingstucken, råkade vi bryta ett finger på henne när vi tog på koftan eller har hon blivit besatt?!

Nu börjar verkligen paniken komma. Minuter känns som timmar, folk i restaurangen tittar med den där blicken som både säger ”stackars barn” och ”vad fan har ni gjort med barnet” och inget hjälper. Ska vi ringa ambulans? Men vad säger man när de frågar vad som hänt?! – Ingen aning, jag är ju bara förälder!

Efter en dryg kvart av avgrundsskrik börjar orken tydligen ta slut för den, vid det här laget både knallröda och dyblöta, lilla tjej som hänger över min sambos axel. När ytterligare några minuter passerat upphör gråten och hon somnar. Därefter sover hon i en dryg timme medan vi, fortfarande lätt paralyserade, småspringer förbi soffor, sängbord och golvlampor och glömmer hälften av det vi planerat inhandla. Och när hon sedan vaknar igen i bilen är allt som vanligt. Inte tillstymmelse till panikskrik.

Var det ersättningen som gjorde det eller var det något helt annat? Sannolikt kommer vi aldrig få reda på svaret men en sak är säker; det kommer ALDRIG köpas någon ersättning från Semper igen.

Ever.

Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Så här såg det ut när jag blev 1 500:- fattigare strax innan Torsby. Hata Torsby.

Äntligen tillbaka, i både fysisk och virtuell form så att säga. Tillbaka i vardagen efter en semester till största del bestående av att ”bara vara” på hemmaplan samt en veckas flängande runt om i Sverige. En vecka som såhär i efterhand ofta benämns som ”hell week”, ”semestern vi gärna glömmer” alternativt ”vi hade inte ens tur med vädret”. Samt att Superpappa även är tillbaka i cyberspace efter en del tekniskt strul.

Och vad var det som var så hemskt med den där semestern då? Ja, en hel j*vla del! Men, för att slippa tråka ut någon med detaljerade beskrivningar av exakt vad som både kan gå fel och sedan också gör det under en veckas ledighet kommer här en snabb sammanfattning:
försenad avresa, bilkörning i spöregn, dimma och mörker, matförgiftning light, efter 55 mils körning – bilras cirka 15 km från närmaste ort, krypkörning till närmaste ort för att hyra bil, ingen bil tillgänglig i närmaste ort, fortsatt krypkörning till näst närmaste ort, bilhyra, ompackning, bilkörning, fortkörningsböter, mer regn, resa med biltrailer 48 mil för att hämta rasad bil, verkstadsbesök, mjölkstockning, feber, verkstadsräkning etc etc.

Ja, som sagt. En tripp vi sannolikt kommer att skratta åt om något år. Men; i samma ögonblick som jag ser polisen, med laserpistolen i handen, ta ett snabbt skutt ut i körbanan och frenetiskt börja signalera ”sväng av vägen”, i det ögonblick jag inser att: fuck, det är mig han vinkar till, då jag uttalar orden: jaha, då blir det böter också, just då säger sambon från baksätet: nej fan, jag orkar inte det här, nu börjar jag gråta.

Men ingen grät. Istället log vi av skadeglädje över att cirka 90% av övrig passerande trafik också blev invinkade och med skam i blicken fick öppna fönstret och erkänna för farbror poliskonstapeln att; jo, det gick kanske lite fort. Men; jag har körkort och är nykter. Än så länge.

Summa summarum: Vi tog oss till slut, efter vissa vedermödor, både till och från Värmlands inland. Och den känsla som uppfyllde både kropp och själ i samma ögonblick som vi parkerade utanför huset hemma var en blandning av lättnad, skam och eufori – precis som det ska vara efter en semester.

I nästa inlägg kommer en mer detaljerad beskrivning av mitt första ”moment of terror” som förälder. Och ja, det inträffade också under hell week.

Äntligen igång igen.

Leveransen: 3660 gram och 50 centimeter.

Leveransen: 3660 gram och 50 centimeter.

Idag, tisdag den andra juli 2013 klockan 3.40, valde hen att komma ut. Efter 40 veckor och två dagars väntan fick vi äntligen träffas på riktigt, inte bara se suddiga ultraljudsbilder och höra pulsslag på MVC. Och hen var en hon.

Jag har hela tiden känt på mig att hen skulle vara en hon, så när barnmorskan, efter en slutlig krystning från sambon, plötsligt ropade: ”jajamän, där kom den, grattis” tittade jag inte ens vad det var för kön. Det var inte förrän någon minut senare, efter att ha kommit till sans och börjat hitta tillbaka till verkligheten, som tanken kom – men hallå, vad var det för sort?! I precis samma ögonblick lyfte barnmorskan upp den skrikande klumpen från mammans mage och bekräftade min magkänsla: ”En sån här blev det, en liten flicka!”

Och då kom tårarna.

Efter ett långt dygn och en helt galen urladdning, både fysiskt, psykiskt och själsligt, kunde jag äntligen släppa kontrollen. Ta blicken från skärmen med hjärtslagsinformation och värkkurvor, sätta mig ner för första gången på åtta timmar och börja andas igen. Kändes nästan som om jag hållit andan sedan vi kom in på förlossningen och det verkligen blev klarlagt att; ja, ni är i aktiv förlossningsfas – ni kommer ganska snart få en bäbis.

Så här med några timmars distans har jag fortfarande lite svårt att förstå riktigt vad som hänt. Shit, har vi fått barn? Är jag pappa nu?! Ja, det har vi. Och ja, det är jag. Överväldigande, storslaget, fantastiskt och samtidigt helt osannolikt. Jo, jag visste att vi skulle få barn, men när det blir skarpt läge ter sig samtidigt ganska många detaljer väldigt oskarpa. Vad var det egentligen som hände? Var jag med?

Well, är ”bara” att börja vänja sig vid sin nya roll: papparollen. Förhoppningsvis en superpappa så jag slipper registrera en ny domän och börja om på nytt.

Ok, då kör vi!

Saker jag inte ägt tidigare

Badstöd, bröstpump, babymonitor, nappar etc – nya saker i vårt hem.

Har de senaste veckorna börjat dyka upp en hel del saker här hemma som med lätthet kvalar in på listan: ”Saker jag inte tidigare varit i kontakt med annat än hos vänner och bekanta”. Samma lista skulle också, utan underdrift, kunna heta: ”Prylar du knappt visste fanns men snart kanske inte kommer att klara dig utan”. Även på andra punkter har saker förändrats. T ex har inhandlingslistorna genomgått ett regimskifte vad gäller struktur och innehåll. Tidigare har det kunnat se ut lite så här:
ICA: Smör, rökt sidfläsk, oliver (med kärnor), sesamolja, vitlök, cocktailtomater, grädde etc

SYSTEMET: Två flaskor Zenato Valpolicella Classico, fyra flaskor Innis & Gunn Rum cask, nåt gott dessertvin.

Senaste tiden har dock detta förändrats ganska drastiskt till att mer handla om:
ICA: Tvättlappar (oparfymerade), mjölkersättning, oparfymerat tvättmedel

Apoteket: Babyolja, bröstvårtsalva, nappar, amningsinlägg, bröstpump och örontermometer.

Bröstpumpar är ett ypperligt exempel på saker jag haft väldigt begränsad kontakt med tidigare – har liksom aldrig haft nån anledning eller användning för dem. Så; om någon frågat mig för ett år sedan hur mycket en bröstpump kostar hade nog svaret varit i stil med: ”Bröstpump… tja… typ en hundring kanske!?”

Så här 12 månader senare har jag dock blivit betydligt mer insatt i bröstpumparnas fantastiska värld och skulle med klar och säker stämma svara: ”Som med så mycket annat varierar priserna oerhört. Från knappa hundringen för en helt manuell Pigeon till dryga tre tusen för en Medela Freestyle med 2-Phase Expression.”

Som sagt; regimskifte både inom det ena och andra området. Satt för övrigt nyss och tittade på hur Isofixfästpunkterna ser ut i BMW’s 5-serie… inte på hur navigationen fungerade. Eller om det var AUX-ingång på stereon.

Var kommer detta sluta?

 

City Cross

Emmaljunga City Cross Polar Performance 2012. Yeah!

Finally! Vi har efter otaliga timmar på internet, lika många besök i barnartikelvaruhus (läs Babyproffsen, Barnens Hus etc), provgungningar, övningskörningar, testläsningar och mätningar både bestämt oss och sedan köpt en vagn. Pust! En riktig pärs men förhoppningsvis blev det ett bra val.

Och vinnaren då? Jo, det slutliga valet blev en… *trumvirvel* Emmaljunga City Cross Polar Performance, årsmodell 2012. Fränt namn, frän vagn! Svart chassi, svart ligg- och svart sittdel, tuffa svarta ekerfälgar och knäledshandtag. Grym. Ok, kanske lite ironi i den utläggningen men faktum är att vagnen är snygg och ska, enligt både tester och egna intervjuer av ägare, dessutom funka riktigt bra. Att svärfar dessutom lyckades pruta ner den rejält ser jag som ytterligare en bonus. Tack Lelle!

Så, tills vidare håller jag till godo med originalfälgarna och tror även jag väntar med att bygga hifi-anläggningen. Måste få tag på ett smidigt batteripack och en bra solcellspanel först. Blir ju sjukt drygt att behöva dra skarvsladd hemifrån för att kunna driva subbasen när man ska gå på promenad och pumpa barnvisor…

Nej, seriöst, känns bra att stryka en till grej från listan. Bara… några kvar nu.

Och. En liten parentes är dessutom att vagnen är inköpt nästan 100 mil härifrån. Men det löser sig förhoppningsvis.

Babyfoto

Kanske en bra grundidé men utförandet lämnar en del att önska.

Har ganska nyligen införskaffat en fast 50 mm glugg till kameran. Har varit på väg rätt länge men inte fått fingrarna ur förrän nu. I det sedvanliga googlings-mayhem det ofta slutar i när jag ska köpa saker, oavsett om det är kameraoptik, barnvagnar eller dessertviner, hamnade jag på ett antal amatörfotobloggar. Sidor med varierande inriktning, innehåll och nivå på innehållet med allt från tekniska detaljer, tips och bra-att-veta-listor till testbilder av blandad konstnärlig och teknisk kvalitet.

Det första som blir uppenbart är att det verkligen skulle behövas någon form av certifikat för att få kalla sig fotograf. Att säga att man fotar är en sak men att sedan kalla sig fotograf, trots att det tydligt framgår att personen som skrivit och fotat inte har en aning om vad hen pysslar med, är att förringa fotografyrket å det grövsta.

Och det här problemet – ja, det är ett riktigt i-landsproblem – gäller inte bara fotografi. För en google-pundare som mig är alla typer av wannabee-sidor, oavsett om det är fotografer eller neurologer, irriterande tidstjuvar. När jag är på jakt efter fakta vill jag att källan ska vara pålitlig. Ämneskompetent, erfaren och gärna pedagogisk. Jag vill helst slippa hamna på 19-åriga ”Jeffs” sida där han broderar ut om sina fotoerfarenheter och ingående tipsar om hur du bäst använder blixten för att sedan visa exempel ur sin portfolio där det med önskvärd tydlighet framgår att ”Jeff” är en sopa.

Skulle inte google kunna kvalitetstagga sidor? En google-rankning över nivå på innehållet. Hur svårt ska det vara att ha en funktion som scannar innehållet, matchar det mot lämplig databas med kvalitetsindikatorer och sedan märker sidan med antingen ”A” för amatörer” eller ”P” för professionella? Jag ringer google i eftermiddag och ber dem fixa det här.

Efter detta riktigt smash-upplägg sätter jag mig nu ner och väntar på kommentarer om hur jag, som inte ens har barn, kan ha en pappablogg och uttala mig om sådant jag då alltså inte har en aning om… Kanske blir superpappan.com den första blogg som får A-märkningen efter att google tagit fasta på mitt tips?

Skitiga löparskor.

Så här insvettade och välanvända är inte mina löparskor. Än.

Det jag kommer uttrycka nu kan nog få, allra helst de som känner mig, att börja fundera lite vad som är på väg att hända, alternativt redan har hänt. Det tar nästan emot att ens ta orden i min mun (eller via tangentbordet) men jag har kommit på att jag ska börja springa. Vettefan var det har kommit ifrån. Helt plötsligt kom det bara till mig: ”Jag ska börja springa”.

Jag har hittills alltid förkastat löpning som träningsform, mest för att jag tycker att det är så sjukt tråkigt. Och för att det redan efter 400 meter blir glasklart att jag har kondis som en kol-sjuk, kedjerökande lastbilschaffis.

Men av någon outgrundlig anledning har jag den senaste tiden blivit omvänd. Iaf rent peppmässigt. I mitt huvud känns det just nu som att det skulle vars kul att springa. Sannolikt kommer den känslan försvinna i samma veva som blodsmaken börjar komma, d v s efter någon minuts löpning men än så länge är jag inställd på att komma igång.

Har dessutom lovat mig själv att, om det nu blir ett omtag vad gäller träning och löpning, inte göra som jag brukar – utgå från någon form av inre drömbild. Att ge sig ut och ska knäcka milen på 44 minuter och sedan, efter att fatalt ha misslyckats och gjort 5 km på samma tid, bli bitter, sur och slänga löparskorna i soporna. Nej, jag ska (försöka) göra rätt den här gången.

Och vad säger att jag kommer att lyckas bättre nu? Egentligen inte speciellt mycket. Men att jag nu kommit ut ur garderoben och t o m skrivit det här gör iaf att det finns fler som kan tråka mig om jag ger upp. Plus att det sannolikt kommer att vara nödvändigt med bättre kondition för att palla en till familjemedlem. Att bli ifrånkrupen av ett blöjbarn är inget jag vill ska kunna hända.

Så, härmed meddelar jag att jag till veckan ska göra minst två löppass. Kommer givetvis att redovisa både fram- och motgångar här. Iaf framgångar. Om det nu blir några sådana.

Lidingöloppet nästa år? Om någon frågat tidigare hade jag sannolikt fnyst, skrattat och ifrågasatt om personen ifråga var seriös, men nu… Tja, kanske det. Jag är en gasell, jag är en gasell, jag är en gasell. Mitt nya mantra.