Duh

”Men fuck, jag glömde att spana in den rosa elefanten när de bytte på mig senast, hoppas den är kvar.”

Då passerar vi snart två veckor hemma och något av en rutin börjar kunna anas mellan blöjbyten, amningar och sovstunder. Eller rättare sagt; det är just i de sakerna vi eventuellt kan skönja tillstymmelse till dygnsrytm i. Och lite kortfattat ser det just nu ut så här (schemat går från 12.00 till 12.00):

12.00 – Äta. En rejäl måltid för att palla eftermiddagens äventyr (som till största del består av att sova, bajsa, vara vaken en liten stund, bajsa lite igen och sedan är energin slut och det är tajm för mer mat)

12.45 – Sova. Gärna somna i mammas eller pappas famn men både vagnen och den hemsydda/-gjorda babyliften från 1978 funkar. Allt beror på nivå av paltkoma (bröstmjölkskoma) och visuell stimulans. Ju mer saker man kan titta på desto längre innan ögonlocken inte går att hålla upp.

15.20 – Vakna + äta. Ofta ett lite panikartat uppvaknande. Kanske beroende på att hungern gör sig påmind i exakt samma ögonblick som medvetandet återkommer. Här gäller det för mamman att vara snabb att få fram maten annars brukar vår dotters ansikte ganska snabbt övergå från att vara gulligt och charmigt till att bara bestå av ett stort hål, två smala ögonspringor och en liten näsa däremellan. Färgen brukar också rätt snabbt gå från gulligt babyrosa till magenta.

17.10 – Sova. Efter en kort vakenperiod med minst ett blöjbyte är det dags för mer sömn.

19.20 – Vakna + äta. Kvällsuppvaknandet brukar inte vara lika dramatiskt som eftermiddagsditot. Här kan det börja med lite bensprattel, grymtljud, pipanden och ”kvitter”. Givetvis är det mat som står på schemat. Och att bajsa. Gärna på skötbordet. Efter att blivit tvättat, insmord och nästan fått på sig en ny blöja. Och ibland mer än en gång. På skötbordet alltså. Och därefter på med pyjamasen.

20.10 – Sova. Kvällssovningen kan variera lite i längd men precis som vid efterlunchluren är det skönast att somna i någons famn. Eventuellt lite slappt hängande över pappas mage.

22.10 – Vakna + äta. Dygnets sista vakna period brukar kunna bli den mest vakna. Ligga och titta, försöka rulla runt, joddla, brottas med sig själv, peta sig själv i ögat, munnen, ögat igen och därefter nypa sig själv rejält i kinden (typ – ”men oj så stor man blivit då”). Därefter är det dags för kvällsätningen, en utspisning som rätt snabbt kan övergå från frenetiskt ätande till precis lika intensivt sovande. Efter kvällstoalett, som oftast utförs under den vakna perioden, är det sen dags för nattsovningen.

00.35 – Sova. Nattsovningen är den i särklass längsta under dygnet och har hittills (peppar peppar) förflutit utan större problem. Nästan så att vi fått irriterade blickar och syrliga kommentarer från bekanta med barn när vi berättat att hon ofta sover från typ midnatt till framåt femtiden, äter en kort och effektiv måltid och sedan sover vidare till framåt halv åtta. Well, vi kommer säker att få igen det senare så vi passar på att njuta nu.

05.15 – Vakna/äta. Som sagt; kort och effektiv ätning i max 15 minuter sedan tillbaka i sleep mode. Klämmer även in ett blöjbyte här och det brukar få göras på en väldigt avslappnad (i det närmaste sovande) tjej.

07.45 – Vakna/äta. Frukost, blöjbyte och påklädning. Här brukar det också följa en ganska lång vakenperiod där det inte är så jävla roligt att ligga ner. Att bli buren och pratad med, få titta ut genom fönstret, att ligga på skötbordet och spana på den psykedeliskt mönstrade rosa elefanten (jo den finns på riktigt) eller sitta i babysittern och titta på när mamma och pappa äter frukost är sjukt mycket roligare än att ligga ner.

10.15 – Sova. Förmiddagsluren där även pappa och mamma försöker sova lite. Vilket brukar gå rätt dåligt då det alltid finns något man försöker hinna med att göra just här.

Så kan det alltså se ut; schemat för en tvåveckorstjej i Norrlands kustland.

Hemkomna, trötta och rätt nöjda. Är alltså den nyfödda som ligger på mitt bröst, inte den som sover vid sambon.

Hemkomna, trötta och rätt nöjda. Är alltså den nyfödda som ligger på mitt bröst, inte den som sover vid sambon.

Har blivit lite mindre bloggande de senaste dagarna och anledningen är såklart att det numera finns saker som är betydligt roligare än att sitta framför datorn. T ex att byta blöjor, torka kräks, bli kissad på och byta blöja igen. Och bara sitta och titta. Alltså, på riktigt – och det här låter konstigt, det tyckte t o m jag tills för cirka en vecka sedan – det går att spendera timtal med att bara titta på det där lilla knytet. Helst när hon sover.

Man tittar på ansiktsuttryck, på fingrarna, på håret. Man tittar på fötterna, på näsan och på öronen. Och man luktar. Och tittar igen. Och luktar. Och känner den villkorslösa och totalt okontrollerbara kärleken fullkomligt översvämma en.

Då var i alla fall den första veckan avklarad – vi firade med hummer, skumpa och tårta i natt kl 3.40 – en vecka som jag redan nu har lite svårt att komma ihåg. Iaf vilken dag man gjort vad och vilken natt vilka saker hände. För mor och barn blev det till att börja med 48 timmar på BB och för den nyblivne fadern ganska många timmar där men övernattning på hemmaplan.

Känns faktiskt rätt konstigt att behöva åka hem och lämna sambo och pinfärsk avkomma med okända på en sjukhussal istället för att få sova tillsammans de första nätterna. Plats- och personalbrist är såklart ett problem men jag tycker, och nu uttrycker jag givetvis detta i egen sak, att förstagångsföräldrar borde prioriteras när det gäller övernattning för partners.

Väl hemkommen första kvällen lade jag mig på sängen och skickade ett kort meddelande till sambon, slocknade därefter direkt, med kläderna på uppe på sängen. Vaknade tio timmar senare i samma ställning som jag lagt mig och var osäker både på var jag befann mig och vad som hänt.

Så här några dygn senare börjar saker att landa så smått. Så smått. Finns än inte tillstymmelse till dygnsrytm eller rutiner men det gissar jag dröjer. Och det får ta tid; ingen brådska med det just nu. Det viktigaste är att trots allt att vi är hemma alla tre. Vi äter och sover, en av oss på rätt konstiga tider men iaf och i stora drag funkar allt skitbra.

Från och med nu ska det förhoppningsvis bli bättre med uppdateringar också så häng med. Nu ska superpappan försöka bli en superpappa. På riktigt.

Första utmaningen; hembesök från BVC i eftermiddag.

Leveransen: 3660 gram och 50 centimeter.

Leveransen: 3660 gram och 50 centimeter.

Idag, tisdag den andra juli 2013 klockan 3.40, valde hen att komma ut. Efter 40 veckor och två dagars väntan fick vi äntligen träffas på riktigt, inte bara se suddiga ultraljudsbilder och höra pulsslag på MVC. Och hen var en hon.

Jag har hela tiden känt på mig att hen skulle vara en hon, så när barnmorskan, efter en slutlig krystning från sambon, plötsligt ropade: ”jajamän, där kom den, grattis” tittade jag inte ens vad det var för kön. Det var inte förrän någon minut senare, efter att ha kommit till sans och börjat hitta tillbaka till verkligheten, som tanken kom – men hallå, vad var det för sort?! I precis samma ögonblick lyfte barnmorskan upp den skrikande klumpen från mammans mage och bekräftade min magkänsla: ”En sån här blev det, en liten flicka!”

Och då kom tårarna.

Efter ett långt dygn och en helt galen urladdning, både fysiskt, psykiskt och själsligt, kunde jag äntligen släppa kontrollen. Ta blicken från skärmen med hjärtslagsinformation och värkkurvor, sätta mig ner för första gången på åtta timmar och börja andas igen. Kändes nästan som om jag hållit andan sedan vi kom in på förlossningen och det verkligen blev klarlagt att; ja, ni är i aktiv förlossningsfas – ni kommer ganska snart få en bäbis.

Så här med några timmars distans har jag fortfarande lite svårt att förstå riktigt vad som hänt. Shit, har vi fått barn? Är jag pappa nu?! Ja, det har vi. Och ja, det är jag. Överväldigande, storslaget, fantastiskt och samtidigt helt osannolikt. Jo, jag visste att vi skulle få barn, men när det blir skarpt läge ter sig samtidigt ganska många detaljer väldigt oskarpa. Vad var det egentligen som hände? Var jag med?

Well, är ”bara” att börja vänja sig vid sin nya roll: papparollen. Förhoppningsvis en superpappa så jag slipper registrera en ny domän och börja om på nytt.

Ok, då kör vi!